Sara vs Death 0-5

Helvetes dag. Återkomer när ögonen inte värker av tillbakahållna tårar och det inte är kaos i familjen Granvik.

MUSIC/SPOKEN WORD



----->
http://inbflat.net/<-----
seriously, click it. it's awesome.

Vila i frid <3

image15

Och jag som trodde att man alltid skulle uppskatta solen i ögonen,
speciellt nu, efter allt mörker. Jag hade aldrig tänkt tanken att det
kunde bli mörkare med solen i ögonen. En tårögd blick berättade
sanningen för mig och min autopilot slogs på, solen gick ner och
trappstegen blev tyngre än någonsin. Tänk om dem ledde till himlen...
Jag tror jag kollapsade med huvudet före och tack för en något
hjälpande kram. Men ni menar att sorg bör mätas i antal timmar
spenderade tillsammans, inte hur mycket man berörde varandra.
Det får mina tårar att bli blåa och patetiska. Jag skulle kunna hata dig
för att skratta åt mig just nu, och jag skulle kunna hata mig själv för
att vilja skratta bort sorgen. Du konstaterade sanningen för mig och
jag har aldrig behövt dig så mycket vid min sida, bästis.
En timmas planerande för framtiden, "om ungefär en månad åker vi".
En månad var allt vi fick. Du kom förbi ändå med våta ögon, bästis,
och hjälpte mig behärska leendet som skrek patetik. Du hjälpte mig
en bit på traven och vi konstaterade en sista gång att det faktiskt var
sant. Men det är ju omöjligt! Jag sprang till bussen för att missa den
med flit, du ringde och sa att dom hade stängt av. Jag bröt ihop och
insåg att jag inte var redo för att öppna dörren och gick för första
gången genom ett köpcentrum öppet gråtandes för att möta dig.
You don't know where and you don't know when.
But you still got your words and you got your friends.

Ännu en gång ville jag bara skratta bort allt. Är det ni som förstör
mina blommor? Nej, det skulle jag väll aldrig tro! Man kan inte köpa
sig gladare och ett samtal senare regnade det igen.

Varför du? Och varför just nu? Du hade allt kvar att leva för.
Jag tänker blint tillbaka på dina nervösa skakande ben,
hur du så snabbt bläddrade igenom tidningen och sa att du bränt dig.
Hur du visade mig din bleka panna och frågade om jag trodde att
brun utan sol skulle göra susen. Jag kommer nog sent glömma hur
du försökte gömma dig bakom kanten på tröjan och hur du log mot
mig efter filmen och sa, jag märker att du gillar musiken, Sara. Ska vi sjunga?
Jag kommer nog sent glömma mannen som tittade på oss och hur
mycket jag störde mig på hur du satt. Och jag kommer aldrig glömma
dina sista ord, jaha, så ska vi kramas lite också då! Vi ses...
Familjespelen ligger fortfarande kvar och väntar på vår kväll.
Du sa själv att det inte är desamma att spela själv.
Jag tänker fortsätta min jakt efter din sökande blick, åt fel håll,
och hur jag fnittrade för mig själv, tre meter ifrån.
Förföljer du mig? Och ett smygande leende.

Ditt namn har stått i min bok varje dag i februari,
du gjorde ett intryck på mig jag för evigt kommer bära med mig.

Vila i frid <3

och den lilla flickan frågade: varför gör ni såhär? men ingen visste varför.

"vi kollade på one tree hill långt in på små timmarna och pratade om allt mellan himmel & jord"

Visst minns jag breven. Breven vi aldrig gav varrandra.
Jag har nog aldrig delat så många leenden som i april
Jag minns att vi tappde våra leenden,
men gjorde allt för att finna dem igen,
inte åt oss själva, utan åt varrandra.
Kanske kunde vi förändra världen
trots allt
inte radikalt, men lite. För en dag!
Men vilka var vi att tro att vi skulle
lyckas förändra världen?
När vi inte äns kan hantera vänskapen?
Varför slutade vi finna varrandras vägar?
Men vem vet. Någon dag kanske vi hittar dom igen.
Åt varrandra.
För vi hade sannerligen våra dagar.
Du, jag & vårt smått naiva tänkande.

Ett leende - 50öre

Jag minns 50öringen på pressbyrån
"Inte äns regnet kunde få oss på dåligt humör idag.
Vi njöt av livet och kunde ännu en gång konstatera hur lika vi är."

19/6 - 07, tisdag

Somliga skulle kallat oss lyckligt ovetande
ovetande om vad ett år,
eller kanske ett halvt år kan innebära.

290108

Munnen den ska skratta och va' gla'...
Nej vet du vad, du får mig att allt annat än le när du sjunger den där raden.
Allt svischade förbi i 180
Det var så länge sen dem där minnena
indirekt passerade min näthinna
Ett distanserat skratt
Ett hånskratt
  Varför tar du så illa upp?
Kämpa Sara, kämpa!
Ännu ett hånskratt.
Snälla någon hjälp mig då?
   Förknippar du mig med en död människa?
.. och du hjälpte mig
   Små händer från ett barn
i slowmotion
ett runt radergummi
vi bet sönder det i två,
och delade på det
Dina torra händer som vart med om mer
än någon hudkräm någonsin kommer ta ifrån dem
Och mina bleka knubbiga fingrar
som väntade ett liv utan dig
Jag är döende
Skogen och gamla köksknivar blev min räddning
i ett misslyckat försök till att nå trädkronan föll jag
du var genast där för att hjälpa mig.
Vi planterade ett nytt träd. Ett äppelträd.
Och lovade varandra att dela på det första äpplet.
Det kom inget första äpple.
Ännu ett hånskratt
   En död människa? Är det bra eller dåligt?
Bra för dig, dåligt för mig.
   Ännu en gång konstaterade jag hur låg förståelsen
för vart en gräns går är på detta stället.
   Hur kan det var bra för mig?
Hon var en bra människa
Så du menar att jag är en bra människa att förknippas med?
   Jag dog
Hur kan folk inte se vart en sådan tydlig gräns går?
Det var inte första gången
Och du skickade folk att titta på mitt miserabla jag.

Jag tackar för din blick tvärs över rummet.
Hur du förstod så fort du hörde ordet.
Min mor hade så rätt när hon berättade för mig
hur lyckligt lottad jag är över att ha någon som du
vid min sida.

29 dagar till
februari ut.
sen går vi där ifrån
hand i hand
du och jag


caught by a picture

Det finns egentligen ingen som helst mening med det här. Kanske gör jag det mest med omtanke för dig som saknar ett händelserikt liv och därför finner någon form av mening med att besöka denna sida. Eller gör jag det mest för jag själv saknar ett händelserikt liv och därför har tid att eventuellt använda mig av denna sida?
Vi får väl se.

(Jag hatar första inlägg)


RSS 2.0