03/Måndag 05.2010




Hemska hemska dag.
Kom hem extra tidigt, trots att jag egentligen inte skulle.
Möts av en rödögd mamma och ser på blicken som jag så väl känner igen,
när döden slagit till. Det var dags igen. Hjärtat stannade samtidigt som det slog
tusen gånger så fort. Vem? När? Hur? Men inte en enda fråga lämnade min mun.
Jag bara tittade på henne, och väntade på att hålet i marken skulle öppnas
i samma stund som hon öppnade munnen och berättade för mig.

Golvet i hallen må vara trasigt men att man skulle falla så hårt och
så snabbt trodde jag inte var möjligt när marken under bara är 30 cm bort.
Men jag föll, flög iväg, multidimensionellt. En explosion utan smäll.
Knäpptyst.

Det är dags sa hon. Egentligen behövde hon inte säga mer, jag förstod.
Men ändå kan jag inte förstå. Inte äns nu, en vecka senare.
Jag väntar fortfarande på att du ska möta mig i dörren när jag kommer hem.
Jag plockar inte upp det jag tappar på golvet, hör dina tassar släpa mot golvet.

Älskade lillebror skulle lämna världen för ett tag.
Det är så svårt att fatta ett beslut om någons liv. Speciellt när den är så glad,
och står en så nära. Men allt har sin tid. Livet löper sitt lopp.

Jag försökte vara stark för din skull. Inte gråta, vara en stark famn att vila i.
Jag vill torka dina tårar, inte dränka dig i mina. Det är svårt att vara stark när man
egentligen är ledsen. Det är dumt att äns försöka. Huvudet ville explodera av
tårar som inte fick rinna fritt. Dränkte mitt ansikte i kokande vatten för att lugna ner mig.

Somnade, tillsist.
Ville aldrig vakna upp.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0